Västgötaloppet

Publicerat: 28 september, 2017 i Uncategorized

I lördags gjorde jag premiär på långloppscupen för den här säsongen. Västgötaloppet som är långloppscupens sista deltävling, har inte funnits i många år så därför var den helt ny för mig (då jag mest åkt lvg de senaste åren).

Det hade regnat dagarna innan Västgötaloppet så banan var lerig rakt igenom. Den innehöll även en hel del fina singeltrack och backar.

Det kändes ovant att stå på startlinjen men jag var laddad. Som det brukade gick det snabbt i början. Jag märkte i den första uppförsbacken att jag skulle haft mer luft i däcken. Funderade nästan på att stanna och pumpa i mer luft

men fortsatte.

Jag låg klart tvåa den första tredjedelen men märkte sen att stötdämparen slutade att fungera och mitt flyt i skogen var som bortblåst. Min rygg och mina armar fick istället fungera som stöt dämpare så jag blev helt slut när jag kom ut på de lättare partierna. Ryggen var öm och jag hade inte längre något tryck i benen.

En efter en cyklade om mig och jag hade ingen chans att hänga med i skogen. Kom tillslut i mål på en bitter femte plats.

Det jag tog med mig från lördags var att jag har kapaciteten att vara i topp men behöver träna mer uthållighet. Dessutom har jag insett att jag behöver en 29″ mtb till nästa år.

Annonser

Otäck krasch och come back

Publicerat: 22 september, 2017 i Uncategorized

Det var länge sedan jag senast skrev här på bloggen och det har hänt en hel del sedan dess.

I mitten av augusti representerade jag Sverige på Vårgårda världscup i lvg linjelopp. Jag kom med mer erfarenhet av stora tävlingar än förra året. Jag var i hyffsad form och kunde hålla mig långt fram i klunga bland de snabbare cyklisterna. Tyvärr hade jag otur på ett av de kortare varven. När det gick som fortast tvärbromsade cyklisten framför mig och jag var chanslös. Det blev en rejäl vurpa där jag voltade och landade på nacken så att hjälmen gick sönder. Men jag reste mig upp och hämtade cykeln och flaskorna som låg utspridda. Styret var snett och vridet så jag var tvungen att invänta på mekaniker. Jag kom sist ifrån olyckan och fick sätta igång att jaga klungan. Det mesta av min energi försvann i krachen så jag var helt slut när jag äntligen var ikapp klungan. När farten ökades på grusvägen och på den efterföljande backen under det långa varvet så orkade jag inte att hänga med. Låg länge och jagade klungan men tillslut var jag tvungen att kliva av.

Det kändes riktigt typiskt att jag på den sista och största tävlingen för säsongen skulle vara med i en sådan otäck krasch. Jag var i chock efter tävlingen och hade upprepande illamående. Dagen efter tävlingen hade jag så pass ont i nacken att jag var tvungen att ta hjälp med händerna för att lyfta huvudet från kudden. Jag var hemsk rädd att jag hade fått whiplash och var väldig försiktig de efterföljande dagarna. Jag röntgade nacken och läkaren kunde inte se några skador. Successivt blev jag bättre men oturen höll i sig. Ett sår på min vänstra armbåge som jag hade fått från krachen i Vårgårda hade blivit infekterat så att hela armen var svullen och smärtade. Det visade sig att jag hade fått Bursit, dvs slemsäcksinflammation och jag var då tvungen att äta antibiotika i 10 dagar.

Som ni säkerligen förstår blev det inte mycket träning för mig veckorna efter Vårgårda. Ärligt talat var jag även less på landsvägscykling. Däremot blev jag allt mer sugen på att cykla mtb. Därför bestämde jag mig för att köra Hammarbyhill xc men jag behövde få in något fartpass så anmälde mig även till Velothon GP (landsväg) veckan innan.

Jag var i en ostabil form på Velothon GP, vilket inte var konstigt med tanke på att jag nyss hade slutat med antibiotikan och bara kunnat träna något enstaka pass. Slutade dock på en fjärde plats, vilket inte var allt för illa.

Efter Velothon hann jag träna några gånger på mountainbike och det var roligt att cykla på stigar med rötter och stenar. Jag var taggad och såg fram emot Hammarby hill xc.

Hammarby hill xc är en väldig teknisk bana med klipphällar, stenar och rötter. Eftersom det hade regnat dagarna innan så var banan extra svår. Trots att jag inte har cyklat mycket mtb i år så kände jag att jag hade en bra teknik och flyt i skogen. Jag tog ledning från start och drygade ut den till mål.

Det var jätteroligt att tävla mtb igen och stå högst upp på prispallen men det var minst lika roligt att träffa alla härliga mtb-cyklister.

Jag har fått mersmak av mtb så nu sitter mamma, pappa, mormor och jag i bilen påväg till Ulricehamn. Imorgon ska jag tävla säsongens sista (och för mig den första) deltävlingen i långloppscupen. Det ska bli väldigt spännande att återigen möta de bästa i långlopp på mtb.

Det jag inte heller har skrivit om är att jag sedan i början av september har arbetat som tandläkare. De första två veckorna var riktigt tufft med många nya intryck, nya människor och all administration. Nu har jag börjat komma in i arbetet och det är roligt att få patienterna nöjda och glada.

Från besvikelse till glädje

Publicerat: 23 juli, 2017 i Uncategorized

Som jag tidigare skrev så var jag väldigt besviken efter att jag inte kunde prestera med min normala förmåga på SM. Då det är viktigt att få en bra placering på SM för att kunna bli uttagen att köra för landslaget, så trodde jag att det var kört för min del att få representera Sverige mer i år.

Därför blev jag väldigt glad när förbundskaptenen ringde mig några dagar efter SM och frågade om jag vill tävla för svenska cykellandslaget i BeNe-ladies tour 13-16/7. 

Jag hann få några bra cykelpass (bla kortbane SM) innan avfärd från Malmö på onsdag morgon förra veckan. Jag kände mig helt återställd och formen började komma tillbaks, vilket kändes skönt inför touren i Nederländerna/Belgien. 

Vi var ett härligt gäng som bilade ner till Belgien och det var bra atmosfär i teamet. Touren inleddes med 1.9 km kort prolog på torsdag em. För min del fick jag inget vidare bra resultat men jag såg det som en bra genomkörare inför de andra etapperna och det var perfekt att få röra på benen efter all stillasittande på resan ner. 

Foto tagen av Peter Geelen

På fredagen var det 127 km linje. Då Frida Knutsson körde riktigt starkt dagen innan på prologen och hade chans att få U23 tröjan så var det henne som vi körde för. Jag försökte ha koll på Frida och hjälpte henne att komma högre upp i klungan innan ett viktigt parti på banan. Sen blev jag riktigt trött och hade svårt att vara långt fram. Iaf gjorde teamet ett bra arbete som ledde till att Frida fick ledartröjan i U23. 

På lördagen var det både linje och tempo. Jag hade fått tillsägelse att vara längre fram i klungan och gå på attacker. Jag var nöjd med min insatts då jag trots var med i en krach lyckades med precis det. Det kändes skönt att visa att jag kan vara med där framme i täten. Tyvärr blev ändå Frida av med sin ledartröja. 

Tempot var inget jag satsade på så den körde jag bara igenom och sparade energi till den avslutande etappen på söndagen.

Den sista etappen som var linje gick på en varvbana med många kurvor, dåliga och smala vägar. Jag kände mig som en jojo, ena stunden var jag uppe och gick med på attacker och i den andra stunden föll jag ner i klungan. Det var verkligen en tuff bana som blev teknisk med alla gropar på vägen.

Sammanfattningsvis var jag nöjd med min insats och jag känner att jag har kunnat hjälpa teamet. Det var roligt att cykla som ett lag och ha uppgifter att göra under racen. Dessutom känner jag att jag har blivit starkare och vågar vara mer offensiv jämfört med förra året. Ett bonus på resan var att jag fick träffa min grymma bra belgiska tränare. 

SM blev en besvikelse 

Publicerat: 30 juni, 2017 i Uncategorized

För snart en vecka sedan gick SM i linje på landsvägscykel, vilket var mitt stora mål för säsongen. 
Jag hade tränat på bra och började komma i form när jag två veckor innan SM fick hög feber och rejält med hosta. Det var väldigt stressigt för mig men jag försökte ta en dag i taget och vila så mycket som möjligt. 

Dagarna innan sm gick snabbt och jag var tvungen att bestämma mig om jag skulle tävla det svenska mästerskapet eller inte. Eftersom det här var mitt stora mål så bestämde jag mig för att delta och hålla tummarna att jag skulle känna mig återställd. Jag var riktigt laddad och hade förberett mig så gott jag kunnat. Banan passade mig med kurvor, kupering och gruspartier. När starten gick försökte jag positionera mig så att jag skulle ha koll på de tre personer som jag trodde var starkast. När vi kom in på gruspartiet och hastigheten ökades så svarade inte min kropp som normalt. Jag hade det riktigt kämpigt, kände mig väldigt svag och när det sedan lugnade ner sig i klungan fick jag hostattacker och hade det svårt att få ner syre i lungorna. Efter två varv på banan bestämde jag mig för att bryta. Det var verkligen en bitter och besviken känsla. Jag visste hur viktigt SM var för att bli uttagen att representera Sverige på de kommande landslagsuppdragen.

Nu är jag iaf återställd, har äntligen ingen hosta och jag kan andas normalt igen. Den här veckan efter SM har jag tagit det lugnt och börjat träna lite som jag har kännt för. Det har bland annat blivit myrträning och mtb (superroligt var det).

I skrivandet stund sitter jag på sängen i mitt rum här i Belgien. Jag är grymt trött och har ihållande huvudvärk men det kanske inte är så konstigt efter tre dagar med hårda tävlingar i stekande värme. 

I fredags och lördags var det två större kermis med ca 75-85 deltagare och en hel del proffs var på plats. På fredagens race var jag lite seg men jag var aktiv de första varven. I efterhand var det dumt för jag tog slut och orkade inte gå med på utbrytningen som var på den andra delen av loppet. Kom i mål med klungan. 

På lördagen kände jag mig lättare. Jag hade fått order av min tränare att bara sitta i klungan tills det var tre varv kvar och om jag kände mig pigg då så kunde jag vara mer aktiv. Detta följde jag med punkt och pricka. 

Igår var det en stor UCI tävling med 125 startande. Det var 30 grader ute och jag kände mig inte i bästa form. Det var en platt bana på stora vägar så det var uppenbart att det skulle bli en klungspurt. Jag låg långt bak i klungan och ”vilade”. 

När det var tre varv kvar så började jag positionera mig högre upp. På de två sista varven var det många attacker som gjorde att farten accelererades. När vi närmade oss mål var det trångt och det blev många knuffar och inbromsningar. Jag kände att jag låg i ett bra läge och skulle ha en chans på en topp 20 placering. Jag verkligen försökte att komma längre fram men blev instängd. Jag spurtade in på en 29 plats, vilket är min bästa internationella resultat på lvg i uci kategori 1.1. Jag är nöjd med resultatet, speciellt med tanke på att jag redan hade två tävlingar i benen. Extra roligt var att alla i laget kom i mål. 

Nu blir det några sköna vilodagar innan nästa tävlingar.

Äntligen examen!!

Publicerat: 12 juni, 2017 i Uncategorized

Efter 6 tuffa år med studier så är jag nu äntligen klar med tandläkarutbildningen. Jag har alla 300 högskolepoäng inrapporterade så nu ska jag bara skicka in papper och få intyg att jag är legitimerad tandläkare. Det känns nästan ofattbart. 

När jag fick mitt diplom på examensceremonin för drygt en vecka sedan så började jag inse att jag faktiskt är tandläkare! Jag minns tillbaks för sex år sedan när jag fick antagningsbeskedet hem på posten och hur lycklig jag var som blev antagen till tandläkarprogrammet på KI. Jag var så glad att jag sprang barfota och hjulade på ängen utanför huset. 

De här åren har inte varit en dans på röda rosor. Flera gånger funderade jag på att hoppa av programmet och göra något helt annat. 

Jag har aldrig haft det lätt i skolan, jag har jämt fått slitit häcken av mig. När jag gick i låg- och mellanstadiet hade jag talsvårigheter som ledde till att jag låg efter mina kurskamrater i svenska och engelska. Men jag var envis, jag gav inte upp, jag ville bevisa att ”yes I can”! 

Mitt idrottande har många gånger varit min räddning. Där har jag haft kompisar och där har jag varit någon. Tack vare mitt idrottande har jag blivit mer målmedveten och fokuserad. Jag har lättare kunnat koncentrera mig på studier och när jag gick ut högstadiet hade jag till och med toppbetyg i skolan. 

Det femte året på tandläkarprogrammet valde jag att gå ner i studietakt för att kunna satsa mer på cyklingen. Jag insåg att det var övermänskligt att plugga 100 % och träna mer än 20h i veckan. Jag är verkligen glad att jag tog det beslutet. Jag kunde njuta mer av de två sista åren utan att ha konstant stress. Cyklingen gick bättre och jag har haft tid att åka utomlands och tävla. Jag fick nya kompisar och jag träffade min pojkvän.

Jag känner mig nöjd i tillvaron, äntligen har jag fått känslan av balans. Jag är klar med min utbildning, är nu tandläkare, har fått jobb, tävlar runt om i världen, har en underbar familj och pojkvän som jag älskar otroligt mycket. 

Påväg igen

Publicerat: 27 maj, 2017 i Uncategorized

Dags att åka till Belgien igen. Jag har varit hemma i Stockholm i en 1,5 v för att göra det allra sista i skolan. Det känns jätteskönt och nästan lite overkligt att jag har klarat av tandläkarutbildningen samtidigt som jag har elitsatsat på cykling i hög nivå. Nästa vecka tar jag examen, jippi!

Innan jag åkte hem till Sverige så körde jag två till tävlingar i Belgien. Den ena var en kermis, dvs en mindre tävling med inte så många proffslag. Jag var riktigt stark och kom tidigt iväg på en utbrytning. Dock klantade jag till mig när jag skulle titta bakåt för att se var klungan låg; jag körde in i framförvarande cyklist och vurpade. Jag fick ett ganska djupt skrapsår på knät och var tvungen att bryta. 

Två dagar senare var det dags för den större tävlingen som var kategori UCI 1.1. Trots min skada, och den efterföljande dåliga sömnen så kände jag mig stark. Dock hade jag otur att ca 7 cyklister framför mig tappade då farten ökade i sidovinden. Jag försökte cykla om cyklisterna men luckan blev tillslut för mycket och 18 cyklister blev en tätgrupp. Jag var irriterad att jag inte låg ännu längre fram när det hände. Jag hamnade istället med huvudklungan. Eftersom jag kände mig stark så upplevde jag att det inte gick snabbt i klungan. 

När en tjej gjorde attack så var jag inte sen och gjorde detsamma. Vi kom loss från klungan och hade ett bra samarbete. Äntligen fick jag kämpa lite och ha en hög puls. Det var riktigt jobbigt, speciellt med all vind som man annars kan få skydd från i klungan. Vår utbrytning höll i ca 4 mil men klungan var ivriga att ta ikapp vår lucka så när det var ca 2 mil kvar till mål var de ifatt. Jag var då riktigt trött i benen men lyckades hänga med till mål.

Nu är jag alltså åter påväg till Belgien för att tävla Gooik-Geraardsbergen-Gooik UCI 1.1 som går på söndag.  Det ska vara en riktig kuperat bana på de klassiska kullerstens-backarna. Banan sägs passa mig så det ska bli roligt att tävla den. 

RR landslagsuppdrag mm

Publicerat: 9 maj, 2017 i Uncategorized

Jag har insett att jag får resa väldigt mycket tack vare cyklingen. För drygt en vecka sedan kom jag hem från Tjeckien och nu har jag varit i Belgien i fyra dagar. 

Landslagsuppdraget i Tjecken gick väldigt bra för vår trupp med en etappseger av Ida Erngren, en totalt sjunde plats för Hanna Nilsson samt så kommer hela laget på en fin andra plats efter team WM3.

Under de två första dagarna hade vi hemska väderförhållanden. Det snöade för fullt en halv timme före start på den första etappen och på den andra etappen spöregnade det under hela tävlingen samtidigt som det bara var två grader. Arrangörerna fick ta bort den första och längsta klättringen på dag två då det var snö uppe på toppen. Dock hade vi tre långa klättringar och därmed tre långa och snabba utförslöpor där fartvinden gjorde det förskräckligt kallt. Det var så kallt att till och med handflatorna domnade bort och jag var tvungen att titta ner för att se vart på styret mina händer låg. Jag höll krampaktigt i bromsen för min bromsreaktion var betydligt sämre än normalt, eftersom jag inte hade någon känsel. Jag var flera gånger påväg att cykla in i framförvarande cyklist men trots detta lyckades jag komma helskinnad in i mål.

Jag fick punktering den sista etappen och var tvungen att jaga ifatt klungan.

Som helhet var jag nöjd med min insats, speciellt med tanke på att jag hade väldigt kort tid på mig att förbereda mig inför Tjeckien med alla dessa klättringar. Jag kände mig stark och var oftast långt fram i klungan, beredd på attacker men som tyvärr inte ledde till några längre utbrytningar. Mitt totala resultat blev 48:a av 150 startande. 

Väl hemma i Sverige blev det fyra lite lugnare dagar för att återupphämta mig. Dessutom började jag känna mig krasslig med en tjockhetskänsla i halsen. Jag lyssna på kroppen och diskuterade med min coach Maarten att det bästa är att vila så att jag skulle kunde starta på söndagens uci tävling i Belgien. 

Jag kände mig bättre i förkylningen på söndagsmorgonen och bestämde mig för att tävla. Av tidigare erfarenhet visste jag att banan skulle vara platt, gå snabbt och bestå av många tvära kurvor och därmed de efterföljande igångdragningarna. Tävlingen bestod av 12 varv på den 10 km långa banan, där varv 3, 6 och 9 var spurtvarv, dvs där man kunde få poäng i poängtävlingen.

Jag hade starka ben och kunde relativt enkelt placera mig långt fram i klungan och därmed få en jämnare flyt/hastighet och kunde undvika olyckorna som var där längre bak. Mitt mål idag var att spara mig så mycket som möjligt och försöka vara med när det verkligen gällde, dvs spurten. Jag hade några namn uppskrivna på styrstammen som jag skulle ha koll på inför spurten. Dock var det väldigt svårt att hänga med dem då de flesta hade samma plan, kom på en 37 plats. Det jag tar med mig från tävlingen är att jag kände mig stark, vilket känns bra inför nästa helgs tävlingar. 

Landslagsuppdrag i Tjeckien

Publicerat: 26 april, 2017 i Uncategorized

Det har hänt en hel del sen jag senast skrev. 

Jag hann tävla två till tävlingar innan jag åkte hem från Belgien. Jag kände mig riktigt stark på den sista tävlingen och låg bra med i toppen av klungan men på det näst sista varvet trampade en cyklist in i mitt bakhjul så att några ekrar och bakväxeln gick sönder. Jag var superförbannad när jag då var tvungen att bryta. 

Väl hemma i Sverige så skickade jag in min fina Liv på lagning hos Sjöstadens cykelbutik. Medan cykeln fick en behandling, tog jag en välbehövlig vila från cykel i 1.5 v. Jag gjorde alternativ träning och passade på att bosta mig med energi genom att träffa nära och kära. 

I söndags var det åter igen dags att tävla, men denna gång hemma i Sverige. Det var en Swe-cup i Kinnekulle. Banan bestod av tre varv som var 29.5km lång, där varje varv avslutades med att cykla upp till toppen av Kinnekulle. Backen blev avgörande under tävlingen. Vid det första varvet splittrades klungan i slutet av ”kullen” och jag hamnade med en utbrytning tillsammans med fyra till cyklister. Vi hade ett relativt bra samarbete och kunde dryga ut avståndet. Tre av cyklisterna var från samma lag så de turades om att göra attacker på det sista varvet. Trots detta var vi samlade inför den sista och avgörande backen. Hastigheten ökades successivt och jag tog i för kung och fosterland men hade inte tillräckligt med krafter på spurten. Jag hamnade precis utanför pallen. Trots detta var jag nöjd över min prestation. Jag tycker att jag gjorde ett bra taktisk lopp. 

Efter tävlingen fick jag besked att jag var uttagen att representera Sverige på Gracia Orlova Tour 27-30 April. Det var väldigt kort varsel, bara två dagar innan avfärd men jag har tur som har förstående lärare på KI och en snäll kurskamrat som kunde redovisa vårt patientfall själv. Tack Michaela! 🙂  

Igår blev det först flyg till Berlin där vi blev hämtade med bil för att fortsätta färden först till Polen där vi övernattade. Kl 8 idag fortsatte resan till Tjeckien och hotellet. Här har vi cyklat lite och laddat inför de kommande dagarna. 

Dwars door Vlaanderen 

Publicerat: 23 mars, 2017 i Uncategorized

Jag har det bra här i Belgien, 15 grader och perfekt cykelväder. Jag bor hos två snälla damer som skämmer bort mig och min sydafrikanska lagkamrat med god hemlagat mat. 

Igår tävlade jag och laget Dwars door Vlaanderen, som är en stor vårklassiker så det blev återigen en bra tävling med tuff motstånd. Jag kände mig stark trots att jag hadde en ganska tuff träningsvecka förra veckan. Min nya cykel kändes också väldigt bra. 

Som planerat låg jag långt fram i klungan de första 70 km och tog väldigt lite vind. 

Innan den första klättringen var det mycket attacker och inbromsningar och jag kom längre bak än vad jag ville. Men kände mig stark uppför och klättrade på bra, cyklade om flera. 

Klungan splittrades i flera delar och jag hamnade med en relativt stor grupp. Det fortsattes att kännas bra tills jag kom till ett långt, platt parti med kullerstenar, vilket tog musten ur mina ben och jag tappade på klungan som jag var med i. Jag försökte cykla ikapp på asfalten men hade inte tillräckligt med krafter. Tillslut kom tre tjejer ikapp mig och vi turades om att växeldra till mål. 

Kom på en 73:e plats av ca 145 startande och var 4.45 min efter segrarinnan. Det känns bättre och bättre för varje tävling som går. 

Idag blev det drygt 2h lätt distans på fm och 70 min gym i mitt favoritställe här i Belgien, Het Atelier.  Det blev lite extra spänning under styrketräningen då jag var starkare än jag trodde och kastade en medicinboll över en hög mur mot grannarna. Eftersom jag gillar att klättra så tog jag mig an utmaningen att hämta tillbaks bollen.