Klubbyte och nytt cykelmärke

Publicerat: 1 februari, 2018 i Uncategorized

Jag har en spännande nyhet att berätta. Till den här säsongen har jag bytt klubb. Jag kommer att tävla för team TCM som är ett stockholmskt lag och har sitt säte i Tyresö. De har en härligt stöttande atmosfär i teamet och ledningen. De vill mitt bästa och gör allt för att jag ska ha de bästa förutsättningarna samtidigt som de inte vill sätta några krav på mig. Detta gör att jag känner mig bekväm och lugn, samtidigt som det blir extra motiverande att tävla och ha roligt.

I och med detta klubbyte så kommer jag att ha många bra produkter som kan hjälpa mig i min satsning. Jag kommer bland annat använda energi från Powerbar, glasögon från Julbo och hjälm från Bell. Dessutom kommer jag byta cykelmärke till Specialized, vilket är ett av de absolut bästa märke ute på marknaden. Jag kommer äntligen att ha en superlätt fulldämpad mtb anpassad till mig och med 29” hjul. Det kommer att bli grymt bra!

Min chockerande lätta cx. Längtar tills jag även får min mtb!

Läs gärna även pressreleasen! 😀 https://www.tcmcykel.se/team-tcm-sweden

En nygammal satsning

Publicerat: 29 januari, 2018 i Uncategorized

Som jag skrev i det tidigare inlägget, bestämde jag mig under förra säsongen att 2017 skulle vara sista året som jag satsade på landsvägscykling (lvg). Det var ett beslut som var grundad på en lång tid av funderingar på vad JAG egentligen vill.

För tre år sedan valde jag att börja satsa på lvg istället för mtb marathon (xcm). Jag hade tävlat mtb i många år och fått flera fina resultat men efter säsongen 2014 så kände jag att jag hade hamnat i en platå och behövde nya utmaningar. Jag var nyfiken på hur bra jag kunde bli på lvg om jag satsade på det. Jag hade som mål att inom två år komma med i landslaget och om jag gjorde det så skulle jag inför det tredje året försöka komma med i ett internationellt team.
Ni som har följt mig och min satsning vet att jag lyckades med dessa mål. Trots detta har jag aldrig brunnit för sporten. Under de här tre åren som jag har satsat på lvg så har jag känt mig som en gästspelare. Jag har aldrig upplevt att lvg har varit min sport. Jag har inte haft den glädjen som jag i grund och botten tycker att det är viktigt att ha om man ska lägga ner de enorma mängder träning som jag har gjort. Jag kände att jag behövde glädjen tillbaka.

Jag funderade ett tag på att helt sluta elitsatsa och bara träna för att må bra men ganska snabbt insåg jag att det inte räckte. Jag behöver tävla och känna på hetluften, det är en del av mig.

På sensommaren förra året, började jag bli allt mer sugen på att träna och tävla mtb igen. På hösten tävlade jag två xcm tävlingar och det var jätteroligt och jag fick mersmak. Som ni säkert kan ana er till så kommer jag åter igen börja tävla xcm. Ärligt talat när jag började satsa på lvg så hade jag i huvudet att det skulle hjälpa mig att utvecklas som mountainbikecyklist inför framtiden. Jag har verkligen saknat mtb!

Det bästa med xcm är atmosfären på tävlingarna. Det är avslappnat men samtidigt finns det en nervositet och förväntan i luften. Det är lagom tekniskt svåra tävlingar som gör det väldigt roligt att cykla. Xcm är en individuell och konditionskrävande sport där den starkaste och uthålligaste vinner.

Det ska bli jätteroligt att återigen tävla mtb. När jag har känt mig som en gäst på lvg så har jag alltid känt mig som hemma på mtb. Jag tänker inte ha någon press på mig, ska tävla för skoj men givetvis vill jag alltid vinna 😉 I år får jag en extra stöttning på mtb då jag kommer att byta klubb och cykla med ett nytt märke. 😊 Mer om detta kommer snart!

Summering av 2017

Publicerat: 8 januari, 2018 i Uncategorized

Tänk vad tiden har gått snabbt. Nu har redan ett nytt år börjat och när jag tänker tillbaks på året som har varit, har det hänt väldigt mycket.

2017 var säsongen jag för första gången tävlade för ett utländskt lag. Jag hade redan under hösten 2016 bestämt mig för att jag behövde tävla fler internationella tävlingar, för att utvecklas som cyklist. Jag kom i kontakt med Nico som skulle starta ett nytt belgiskt klubblag, ”Equano cycling team” och han ville ha med mig i sitt lag. Tack vare teamet fick jag tävla många tävlingar, träffa nya människor och fick kompisar för livet.

wp-1485965965640.jpg

2017 var säsongen då jag träffade Maarten, en belgisk driven och sympatisk före detta tävlingscyklist som äger ett coolt gym ” Het Atelier Fitness” i Sint Niklaas. Han förstod sig på mig och min träningsfilosofi väldigt bra och jag kände att han kunde utveckla och göra mig tryggare i min cykling. Därför kom vi på våren överens om att han skulle bli min tränare. Jag är väldigt glad att jag träffade honom. Han lärde mig mycket, inte bara om fysisk träning utan han gav mig även många mentala råd.

IMG-20170720-WA0000

2017 var säsongen där jag gjorde flest tävlingsstarter under ett år. Det blev 26 stycken, varav 16 av dem var i UCI-klass, dvs där jag tävlade mot proffs. När jag ser tillbaks på året kan jag konstatera att dessa hårda tävlingar gjorde mig starkare både fysiskt och psykiskt. Från att i början av året inte kunna hänga med klungan till mål, hade jag senare under året blivit så pass stark att jag kunde vara med där framme och tampas med världseliten.

IMG_6909

2017 var säsongen jag representerade Sverige på tre landslagsuppdrag, varav en var en världscup där jag tyvärr var med i en otäck krasch och var tvungen att bryta.

FB_IMG_1500839332149

2017 var säsongen då jag insåg att landsvägscykling inte är vad jag vill fortsätta att satsa på. Mer om detta kommer i ett senare inlägg.

Nu ser jag fram emot vad år 2018 har för spännande att erbjuda.

Jag vill tacka alla som har stöttat mig genom året som har varit. Tack till Equano cycling team och stab för all support och för att jag fick vara del av laget. Tack Härnösands CK som har gjort min belgiska satsning möjligt och som alltid har stöttat mig. Ni är som en extra familj till mig! ❤ Tack mina egna sponsorer: Liv, Jaguarverken och GripGrab. Tack Maarten och min styrketränare Pierre. Tack David, som har funnits vid min sida och tröstat mig när det har varit kämpigt och har glädjes med mig när det har gått bra. Sist men inte minst, tack min familj som finns där i all väder och vind.

Pariswp-image--68002384received_10209531104410658FB_IMG_1497212940250

 

Big thanks for great support of my cycling year 2017! I want to thank Equano cycling team and the staff and that I had the chance of being a part of the team. I also want to thank my old and very supporting team Härnösands CK. Härnösands CK made my dream about competing international true (Equano cycling team, Belgium) and supported me all the way. You are like a family to me! ❤ I would like to thank my sponsors: Liv, Jaguarverken och GripGrab. Thanks Maarten and my power coach Pierre. David, thank you for being by my side when it has been difficult times. You have supported me with love and brought happiness into my cycling. At last I would like to give a thanks to my family who are always close to me.

 

Västgötaloppet

Publicerat: 28 september, 2017 i Uncategorized

I lördags gjorde jag premiär på långloppscupen för den här säsongen. Västgötaloppet som är långloppscupens sista deltävling, har inte funnits i många år så därför var den helt ny för mig (då jag mest åkt lvg de senaste åren).

Det hade regnat dagarna innan Västgötaloppet så banan var lerig rakt igenom. Den innehöll även en hel del fina singeltrack och backar.

Det kändes ovant att stå på startlinjen men jag var laddad. Som det brukade gick det snabbt i början. Jag märkte i den första uppförsbacken att jag skulle haft mer luft i däcken. Funderade nästan på att stanna och pumpa i mer luft

men fortsatte.

Jag låg klart tvåa den första tredjedelen men märkte sen att stötdämparen slutade att fungera och mitt flyt i skogen var som bortblåst. Min rygg och mina armar fick istället fungera som stöt dämpare så jag blev helt slut när jag kom ut på de lättare partierna. Ryggen var öm och jag hade inte längre något tryck i benen.

En efter en cyklade om mig och jag hade ingen chans att hänga med i skogen. Kom tillslut i mål på en bitter femte plats.

Det jag tog med mig från lördags var att jag har kapaciteten att vara i topp men behöver träna mer uthållighet. Dessutom har jag insett att jag behöver en 29″ mtb till nästa år.

Otäck krasch och come back

Publicerat: 22 september, 2017 i Uncategorized

Det var länge sedan jag senast skrev här på bloggen och det har hänt en hel del sedan dess.

I mitten av augusti representerade jag Sverige på Vårgårda världscup i lvg linjelopp. Jag kom med mer erfarenhet av stora tävlingar än förra året. Jag var i hyffsad form och kunde hålla mig långt fram i klunga bland de snabbare cyklisterna. Tyvärr hade jag otur på ett av de kortare varven. När det gick som fortast tvärbromsade cyklisten framför mig och jag var chanslös. Det blev en rejäl vurpa där jag voltade och landade på nacken så att hjälmen gick sönder. Men jag reste mig upp och hämtade cykeln och flaskorna som låg utspridda. Styret var snett och vridet så jag var tvungen att invänta på mekaniker. Jag kom sist ifrån olyckan och fick sätta igång att jaga klungan. Det mesta av min energi försvann i krachen så jag var helt slut när jag äntligen var ikapp klungan. När farten ökades på grusvägen och på den efterföljande backen under det långa varvet så orkade jag inte att hänga med. Låg länge och jagade klungan men tillslut var jag tvungen att kliva av.

Det kändes riktigt typiskt att jag på den sista och största tävlingen för säsongen skulle vara med i en sådan otäck krasch. Jag var i chock efter tävlingen och hade upprepande illamående. Dagen efter tävlingen hade jag så pass ont i nacken att jag var tvungen att ta hjälp med händerna för att lyfta huvudet från kudden. Jag var hemsk rädd att jag hade fått whiplash och var väldig försiktig de efterföljande dagarna. Jag röntgade nacken och läkaren kunde inte se några skador. Successivt blev jag bättre men oturen höll i sig. Ett sår på min vänstra armbåge som jag hade fått från krachen i Vårgårda hade blivit infekterat så att hela armen var svullen och smärtade. Det visade sig att jag hade fått Bursit, dvs slemsäcksinflammation och jag var då tvungen att äta antibiotika i 10 dagar.

Som ni säkerligen förstår blev det inte mycket träning för mig veckorna efter Vårgårda. Ärligt talat var jag även less på landsvägscykling. Däremot blev jag allt mer sugen på att cykla mtb. Därför bestämde jag mig för att köra Hammarbyhill xc men jag behövde få in något fartpass så anmälde mig även till Velothon GP (landsväg) veckan innan.

Jag var i en ostabil form på Velothon GP, vilket inte var konstigt med tanke på att jag nyss hade slutat med antibiotikan och bara kunnat träna något enstaka pass. Slutade dock på en fjärde plats, vilket inte var allt för illa.

Efter Velothon hann jag träna några gånger på mountainbike och det var roligt att cykla på stigar med rötter och stenar. Jag var taggad och såg fram emot Hammarby hill xc.

Hammarby hill xc är en väldig teknisk bana med klipphällar, stenar och rötter. Eftersom det hade regnat dagarna innan så var banan extra svår. Trots att jag inte har cyklat mycket mtb i år så kände jag att jag hade en bra teknik och flyt i skogen. Jag tog ledning från start och drygade ut den till mål.

Det var jätteroligt att tävla mtb igen och stå högst upp på prispallen men det var minst lika roligt att träffa alla härliga mtb-cyklister.

Jag har fått mersmak av mtb så nu sitter mamma, pappa, mormor och jag i bilen påväg till Ulricehamn. Imorgon ska jag tävla säsongens sista (och för mig den första) deltävlingen i långloppscupen. Det ska bli väldigt spännande att återigen möta de bästa i långlopp på mtb.

Det jag inte heller har skrivit om är att jag sedan i början av september har arbetat som tandläkare. De första två veckorna var riktigt tufft med många nya intryck, nya människor och all administration. Nu har jag börjat komma in i arbetet och det är roligt att få patienterna nöjda och glada.

Från besvikelse till glädje

Publicerat: 23 juli, 2017 i Uncategorized

Som jag tidigare skrev så var jag väldigt besviken efter att jag inte kunde prestera med min normala förmåga på SM. Då det är viktigt att få en bra placering på SM för att kunna bli uttagen att köra för landslaget, så trodde jag att det var kört för min del att få representera Sverige mer i år.

Därför blev jag väldigt glad när förbundskaptenen ringde mig några dagar efter SM och frågade om jag vill tävla för svenska cykellandslaget i BeNe-ladies tour 13-16/7. 

Jag hann få några bra cykelpass (bla kortbane SM) innan avfärd från Malmö på onsdag morgon förra veckan. Jag kände mig helt återställd och formen började komma tillbaks, vilket kändes skönt inför touren i Nederländerna/Belgien. 

Vi var ett härligt gäng som bilade ner till Belgien och det var bra atmosfär i teamet. Touren inleddes med 1.9 km kort prolog på torsdag em. För min del fick jag inget vidare bra resultat men jag såg det som en bra genomkörare inför de andra etapperna och det var perfekt att få röra på benen efter all stillasittande på resan ner. 

Foto tagen av Peter Geelen

På fredagen var det 127 km linje. Då Frida Knutsson körde riktigt starkt dagen innan på prologen och hade chans att få U23 tröjan så var det henne som vi körde för. Jag försökte ha koll på Frida och hjälpte henne att komma högre upp i klungan innan ett viktigt parti på banan. Sen blev jag riktigt trött och hade svårt att vara långt fram. Iaf gjorde teamet ett bra arbete som ledde till att Frida fick ledartröjan i U23. 

På lördagen var det både linje och tempo. Jag hade fått tillsägelse att vara längre fram i klungan och gå på attacker. Jag var nöjd med min insatts då jag trots var med i en krach lyckades med precis det. Det kändes skönt att visa att jag kan vara med där framme i täten. Tyvärr blev ändå Frida av med sin ledartröja. 

Tempot var inget jag satsade på så den körde jag bara igenom och sparade energi till den avslutande etappen på söndagen.

Den sista etappen som var linje gick på en varvbana med många kurvor, dåliga och smala vägar. Jag kände mig som en jojo, ena stunden var jag uppe och gick med på attacker och i den andra stunden föll jag ner i klungan. Det var verkligen en tuff bana som blev teknisk med alla gropar på vägen.

Sammanfattningsvis var jag nöjd med min insats och jag känner att jag har kunnat hjälpa teamet. Det var roligt att cykla som ett lag och ha uppgifter att göra under racen. Dessutom känner jag att jag har blivit starkare och vågar vara mer offensiv jämfört med förra året. Ett bonus på resan var att jag fick träffa min grymma bra belgiska tränare. 

SM blev en besvikelse 

Publicerat: 30 juni, 2017 i Uncategorized

För snart en vecka sedan gick SM i linje på landsvägscykel, vilket var mitt stora mål för säsongen. 
Jag hade tränat på bra och började komma i form när jag två veckor innan SM fick hög feber och rejält med hosta. Det var väldigt stressigt för mig men jag försökte ta en dag i taget och vila så mycket som möjligt. 

Dagarna innan sm gick snabbt och jag var tvungen att bestämma mig om jag skulle tävla det svenska mästerskapet eller inte. Eftersom det här var mitt stora mål så bestämde jag mig för att delta och hålla tummarna att jag skulle känna mig återställd. Jag var riktigt laddad och hade förberett mig så gott jag kunnat. Banan passade mig med kurvor, kupering och gruspartier. När starten gick försökte jag positionera mig så att jag skulle ha koll på de tre personer som jag trodde var starkast. När vi kom in på gruspartiet och hastigheten ökades så svarade inte min kropp som normalt. Jag hade det riktigt kämpigt, kände mig väldigt svag och när det sedan lugnade ner sig i klungan fick jag hostattacker och hade det svårt att få ner syre i lungorna. Efter två varv på banan bestämde jag mig för att bryta. Det var verkligen en bitter och besviken känsla. Jag visste hur viktigt SM var för att bli uttagen att representera Sverige på de kommande landslagsuppdragen.

Nu är jag iaf återställd, har äntligen ingen hosta och jag kan andas normalt igen. Den här veckan efter SM har jag tagit det lugnt och börjat träna lite som jag har kännt för. Det har bland annat blivit myrträning och mtb (superroligt var det).

I skrivandet stund sitter jag på sängen i mitt rum här i Belgien. Jag är grymt trött och har ihållande huvudvärk men det kanske inte är så konstigt efter tre dagar med hårda tävlingar i stekande värme. 

I fredags och lördags var det två större kermis med ca 75-85 deltagare och en hel del proffs var på plats. På fredagens race var jag lite seg men jag var aktiv de första varven. I efterhand var det dumt för jag tog slut och orkade inte gå med på utbrytningen som var på den andra delen av loppet. Kom i mål med klungan. 

På lördagen kände jag mig lättare. Jag hade fått order av min tränare att bara sitta i klungan tills det var tre varv kvar och om jag kände mig pigg då så kunde jag vara mer aktiv. Detta följde jag med punkt och pricka. 

Igår var det en stor UCI tävling med 125 startande. Det var 30 grader ute och jag kände mig inte i bästa form. Det var en platt bana på stora vägar så det var uppenbart att det skulle bli en klungspurt. Jag låg långt bak i klungan och ”vilade”. 

När det var tre varv kvar så började jag positionera mig högre upp. På de två sista varven var det många attacker som gjorde att farten accelererades. När vi närmade oss mål var det trångt och det blev många knuffar och inbromsningar. Jag kände att jag låg i ett bra läge och skulle ha en chans på en topp 20 placering. Jag verkligen försökte att komma längre fram men blev instängd. Jag spurtade in på en 29 plats, vilket är min bästa internationella resultat på lvg i uci kategori 1.1. Jag är nöjd med resultatet, speciellt med tanke på att jag redan hade två tävlingar i benen. Extra roligt var att alla i laget kom i mål. 

Nu blir det några sköna vilodagar innan nästa tävlingar.

Äntligen examen!!

Publicerat: 12 juni, 2017 i Uncategorized

Efter 6 tuffa år med studier så är jag nu äntligen klar med tandläkarutbildningen. Jag har alla 300 högskolepoäng inrapporterade så nu ska jag bara skicka in papper och få intyg att jag är legitimerad tandläkare. Det känns nästan ofattbart. 

När jag fick mitt diplom på examensceremonin för drygt en vecka sedan så började jag inse att jag faktiskt är tandläkare! Jag minns tillbaks för sex år sedan när jag fick antagningsbeskedet hem på posten och hur lycklig jag var som blev antagen till tandläkarprogrammet på KI. Jag var så glad att jag sprang barfota och hjulade på ängen utanför huset. 

De här åren har inte varit en dans på röda rosor. Flera gånger funderade jag på att hoppa av programmet och göra något helt annat. 

Jag har aldrig haft det lätt i skolan, jag har jämt fått slitit häcken av mig. När jag gick i låg- och mellanstadiet hade jag talsvårigheter som ledde till att jag låg efter mina kurskamrater i svenska och engelska. Men jag var envis, jag gav inte upp, jag ville bevisa att ”yes I can”! 

Mitt idrottande har många gånger varit min räddning. Där har jag haft kompisar och där har jag varit någon. Tack vare mitt idrottande har jag blivit mer målmedveten och fokuserad. Jag har lättare kunnat koncentrera mig på studier och när jag gick ut högstadiet hade jag till och med toppbetyg i skolan. 

Det femte året på tandläkarprogrammet valde jag att gå ner i studietakt för att kunna satsa mer på cyklingen. Jag insåg att det var övermänskligt att plugga 100 % och träna mer än 20h i veckan. Jag är verkligen glad att jag tog det beslutet. Jag kunde njuta mer av de två sista åren utan att ha konstant stress. Cyklingen gick bättre och jag har haft tid att åka utomlands och tävla. Jag fick nya kompisar och jag träffade min pojkvän.

Jag känner mig nöjd i tillvaron, äntligen har jag fått känslan av balans. Jag är klar med min utbildning, är nu tandläkare, har fått jobb, tävlar runt om i världen, har en underbar familj och pojkvän som jag älskar otroligt mycket. 

Påväg igen

Publicerat: 27 maj, 2017 i Uncategorized

Dags att åka till Belgien igen. Jag har varit hemma i Stockholm i en 1,5 v för att göra det allra sista i skolan. Det känns jätteskönt och nästan lite overkligt att jag har klarat av tandläkarutbildningen samtidigt som jag har elitsatsat på cykling i hög nivå. Nästa vecka tar jag examen, jippi!

Innan jag åkte hem till Sverige så körde jag två till tävlingar i Belgien. Den ena var en kermis, dvs en mindre tävling med inte så många proffslag. Jag var riktigt stark och kom tidigt iväg på en utbrytning. Dock klantade jag till mig när jag skulle titta bakåt för att se var klungan låg; jag körde in i framförvarande cyklist och vurpade. Jag fick ett ganska djupt skrapsår på knät och var tvungen att bryta. 

Två dagar senare var det dags för den större tävlingen som var kategori UCI 1.1. Trots min skada, och den efterföljande dåliga sömnen så kände jag mig stark. Dock hade jag otur att ca 7 cyklister framför mig tappade då farten ökade i sidovinden. Jag försökte cykla om cyklisterna men luckan blev tillslut för mycket och 18 cyklister blev en tätgrupp. Jag var irriterad att jag inte låg ännu längre fram när det hände. Jag hamnade istället med huvudklungan. Eftersom jag kände mig stark så upplevde jag att det inte gick snabbt i klungan. 

När en tjej gjorde attack så var jag inte sen och gjorde detsamma. Vi kom loss från klungan och hade ett bra samarbete. Äntligen fick jag kämpa lite och ha en hög puls. Det var riktigt jobbigt, speciellt med all vind som man annars kan få skydd från i klungan. Vår utbrytning höll i ca 4 mil men klungan var ivriga att ta ikapp vår lucka så när det var ca 2 mil kvar till mål var de ifatt. Jag var då riktigt trött i benen men lyckades hänga med till mål.

Nu är jag alltså åter påväg till Belgien för att tävla Gooik-Geraardsbergen-Gooik UCI 1.1 som går på söndag.  Det ska vara en riktig kuperat bana på de klassiska kullerstens-backarna. Banan sägs passa mig så det ska bli roligt att tävla den.